Övrigt

Könsmaktordningen är inget påhitt!

Vad är det som händer? Helt plötsligt verkar det som att begreppen kön, våld och makt är livsfarliga eller omöjliga att koppla samman.

Marianne Ericsson:

Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst på den samhälleliga struktur som underordnar kvinnor och överordnar män. Den verkar överallt och vi måste därför också angripa den överallt, skriver Marianne Ericsson, kvinnopolitiskt ansvarig i vänsterpartiets partistyrelse aporopå den uppblossade debatten om kvinnojourena och ROKS.

Vad är det som händer? Helt plötsligt verkar det som att begreppen kön, våld och makt är livsfarliga eller omöjliga att koppla samman. Frågor ställs om vad könsmaktsordningen egentligen är för ”konstigt påhitt”. Ett par vinklade dokumentärer avslöjar grunda kunskaper om feminism och riskerar att skada det oerhört viktiga arbete som kvinnojourerna gör.

Jag skulle vilja påstå att det ganska enkelt. För den som vill få en bild av könsmaktsordningen rekommenderar jag att gå in på Statistiska centralbyråns hemsida: www.scb.se och läsa deras statistik i publikationen ”På tal om Kvinnor och Män”. Där har ni den i all sin prakt – könsmaktsordningen.

I denna lilla publikation visas svart på vitt, år efter år, att kvinnor har mindre inflytande och makt, får lägre lön och inkomst, ges sämre vård, tar större ansvar för obetalt arbete och omsorg av barn och äldre, och så vidare.

Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst: kvinnor får vänta längre på ambulansen, arbetsmarknadspolitiska insatser till kvinnor ges mindre resurser, kvinnor får billigare och äldre medicin än män, kvinnor får inte sina arbetsskador erkända i samma utsträckning som män, kvinnor förväntas ta ansvar för sina anhöriga i högre utsträckning än män, kvinnors asylskäl tas inte på allvar och kvinnor utsätts i högre grad för våld av närstående. Den samhälleliga strukturen som underordnar kvinnor och överordnar män verkar överallt och vi måste därför också angripa den överallt. Svårare än så är det inte.

I detta är det könsrelaterade våldet en del. Det är ett våld som både är omfattande och som ökar över tid. År 2004 anmäldes drygt 22 700 fall av misshandel mot kvinnor. Det är alltså i Sverige drygt 62 kvinnor per dag som misshandlas – och som tar steget och gör en anmälan. Dessutom uppskattar Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att bara vart femte fall anmäls till polisen.

Trots dessa tunga fakta bemöts våldsutsatta kvinnor med misstro och skepticism. Och nu misstänkliggörs även den långa erfarenhet och kunskap som kvinnojourerna har av våld mot kvinnor och barn.

Vi får inte glömma att perspektivet alltid måste vara den utsatta kvinnans och att skyddet för misshandlade och hotade kvinnor/flickor måste förbättras! Därför måste kvinnojourernas arbete stödjas och vi måste underlätta och främja kvinnorörelsens arbete på de lokala, regionala och nationella nivåerna. Det är självklart att det ekonomiska stödet till kvinnojourerna ska höjas och att kommunerna ska ta sin del av ansvaret.

I den aktuella debatten har det också framställts som om ett könsmaktperspektiv och en feministisk maktanalys av våldet skulle så i motsats till att erbjuda våldsamma män behandling. Detta stämmer naturligtvis inte.

Alla människor som vill har möjlighet att förändras, men man måste också våga se vad det är som ska förändras. Den vård som våldsutövande män erbjuds bör utgå ifrån ett maktperpektiv. Alternativ til Vold Alternativ til vold i Norge är ett intressant exempel på behandlingsform, just för att man använder sig av den feministiska våldsforskningen som synliggör sambandet mellan våld, makt och kontroll.

Skriv en kommentar