Övrigt

Anständig vård höjer skatten

krisen i vården De som pläderar för sänkta skatter måste antingen stå för sämre sjukvård eller för att vissa inte ska ha råd att konsumera vård. Anständig vård och rimliga kvinnolöner kräver höjd skatt, skriver fem företrädare för vänsterpartiet.

I ett välfärdssamhälle värt namnet får människor anständig tillgång till sjukvård. Svenskt sjukvård står på många sätt stark i dag och producerar goda hälsoresultat, men står också inför utmaningar, som växer i framtiden. Bland annat finns en demografisk faktor – de äldre blir fler.

Vägvalen är djupt politiska. De handlar om vilket samhälle vi vill bygga.

Sjukvårdens andel av BNP steg mellan 1950 och 1980. Under 80- talet och första halvan av 90-talet var reallöne- och prisutvecklingen inom sektorn dämpad. Detta har till exempel av organisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) insett, och konstaterar: ”vi måste låta vården få en växande del av våra inkomster om vi vill ha en resursutveckling i vården som följer den allmänna ekonomiska utvecklingen”.

I moderna samhällen blir tjänster generellt sett allt dyrare relativt industriprodukter. För även om produktiviteten kan förbättras inom vården är det knappast möjligt – eller önskvärt – att man genomför operationer eller matar en gammal människa
dubbelt så fort.
Samhällsekonomiskt går en större del av samhällets resurser åt till produktion av så kallade humantjänster. Om offentliga sektorns andel är oförändrad kommer det därmed att innebära nedskärningar. Så har det också blivit, konkret och kännbart. I vården har framför allt stressen ökat och gjort arbetssituationen mer ansträngd.

Vad vi dessutom vill påpeka, är att den ”dämpade” reallöneutvecklingen helt enkelt innebär att huvudsakligen kvinnor har halkat efter i löneutveckling. Kvinnorna i vården har fått betala med uppdrivet arbetstempo utan lönekompensation, för att ta Sverige ur ekonomisk kris, upprätthålla kvaliteten i verksamheten och bidra till tillväxten i andra sektorer.

Om man inte tycker att kvinnors arbete ska vara rabatterad som i dag, då måste det till kraftfulla insatser för att lönerna inom sjukvårdssektorn ska öka mer än genomsnittet.

I debatten får man ofta höra att de utmaningar som sjukvården på det här sättet ställs inför måste lösas med en större andel av privat
finansiering. Det är ett oerhört märkligt sätt att presentera problemet.
Om vi är överens om att sjukvården ska kunna ha minst lika höga ambitionsnivåer som i dag, då måste vi se att en större andel av vår samlade produktion går till sjukvården. Om kostnaderna betalas med patientavgifter innebär det inte att en mindre av samhällets resurser utnyttjas.
Tvärtom är svensk sjukvård mycket billig och effektivare i jämförelse med till exempel den huvudsakligen privatfinansierade amerikanska sjukvården. I USA går en mycket större andel av BNP till sjukvård jämfört med Sverige, ändå visar hälsoindikatorer att svensk sjukvård uppnår mycket bättre resultat. Det som däremot händer vid privat finansiering är att fördelningen blir dramatiskt annorlunda.

Vägvalet är alltså tydligt:
Antingen ett samhälle där vissa saker, som sjukvård, görs lika tillgängliga för alla. Då får de finansieras via skatter, som följaktligen måste kunna höjas.
Eller ett samhälle där är en större börda läggs på den enskildes ekonomi. Det
innebär inte att det blir ”billigare” för samhället, men det innebär lika stora skillnader i konsumtion av sjukvård som till exempel utlandsresor eller bilar. Vissa får inget.
Den som pläderar för stillastående eller till och med sänkta skattesatser måste stå för att man antingen vill ha en allt sämre sjukvård, eller att man vill ha ett samhälle där många inte har råd att konsumera sjukvård när de behöver.

En vanlig föreställning är att vi själva skulle få mindre pengar att rå över om skattenivån höjs. Det är för en stor majoritet helt fel.
På 50-talet låg kommunalskattesatsen på cirka 12 procent. I dag är den cirka 30 procent. Nettolönerna har naturligtvis ändå stigit kraftigt under den perioden. Den privata konsumtionen kan fortsätta att öka, även med en rimligare, snabbare och helt nödvändig ökning av den offentliga konsumtionen.

Alltför länge har alltför lite av den tillväxt som svenska folket tillsammans genererar, använts till offentliga tjänster. I praktiken har det inneburit att den välfärd som
alla ska ha rätt till snörpts åt, och att resurserna överförts till de rikare i samhället.
En framsynt och progressiv politik måste vara inriktad på att göra motsatsen. Det är en viktig utgångspunkt när vi arbetar med att utforma en offensiv och långsiktigt hållbar vänsterpolitik.

MÅNS ALMQVIST, NINA FÅLLBÄCK-SVENSSON , SIV HOLMA , CAMILLA SKÖLD JANSSON
vice gruppledare (v) i Stockholms landsting, ULLA ANDERSSON, kommunalråd (v) i Gävle, gruppledare

Skriv en kommentar