Övrigt

Frihet från militära allianser

För att Sverige ska kunna driva en utrikespolitik till skydd för demokrati och mänskliga rättigheter, krävs att vi står fria från militära allianser. Det krävs inte ”starkare militära styrkor”, som moderaterna Tomas Tobé och Leif Meijer hävdar i sitt debattinlägg i AB den 28 november.
Läser man hela deras motsägelsefulla artikel kan man bara dra en lättnadens suck över att det inte är moderaterna som har ansvaret för försvarspolitiken i vårt land. Och det är nog betydligt fler än vi som tänker så. För oss får försvarspolitiken kopplad till demokrati, folkrätt och mänskliga rättigheter gärna bli en valfråga, där kvinnors rättigheter mycket tydligt måste lyftas fram.
Visst har skribenterna rätt i att det finns en åsiktsklyfta mellan regeringen och vänsterpartiet i säkerhets- och utrikespolitiska frågor. Det är ju också därför det politikområdet hittills uteslutits i samarbetet. Att vi nu tillsammans med miljöpartiet skulle få vetorätt på området är väl en klar överdrift, men visst hoppas vi att vänsterpartiet får ett betydande inflytande. Vi anser att (s) har gjort en kursändring och i praktiken övergett alliansfriheten och neutralitetspolitiken. Det har inneburit att Sverige blivit en betydligt tystare röst i världen, just när det gäller att försvara demokrati, folkrätt och mänskliga rättigheter. Naturligtvis finns det flera orsaker till det, men den socialdemokratiska ledningens starka och okritiska EU-positiva hållning saknar inte betydelse i sammanhanget. Redan i Maastrichtavtalet finns en strävan efter gemensam utrikes- och försvarspolitik och i det nu tillfälligt vilande förslaget till ny grundlag för EU, är skrivningarna mycket tydliga om en militär allians och en försvarsgaranti kopplad till Nato.(Artikel 1-40.7) Det förutsätter en ganska rejäl militär upprustning i Europa. Naturligtvis passar det moderaterna bra, som vill stärka och rusta militärt och låta kulorna rulla i vapenindustrin och gärna ser att vi lierar oss med Nato. USA och dess allierades aggressiva krigspolitik har inte väckt några tveksamheter hos högern. Tvärtom lovsjunger man Nato och fortsätter förespråka svenskt medlemskap.
Militär upprustning och fler vapen kan inte skapa fred. Krig, invasion och vapenhot kan inte skapa demokrati. Och hur trovärdigt blir det att prata om mänskliga rättigheter och vikten att försvara de västerländska värdena, när den mäktigaste krigsföraren själv tillämpar dödsstraff, använder tortyr och håller människor fångna år efter år utan någon som helst rättslig prövning?
Globalt sett rustas det värre än någonsin med USA i ohotad ledning, trots att kalla kriget sedan länge är över. Det är väl bara en och annan paranoid moderat som tänker ”röda armen” – om än en liten skröplig spillra – när man resonerar hot. Hotbilden mot Sverige har förändrats. Då måste också försvarets organisation och storlek förändras. Vi ska ha ett elastiskt militärt försvar som inte är större än vad hotbilden motsvarar. Inga fler kostsamma JAS-projekt med andra ord. Resurserna behövs så väl på annat håll. Vi ska slå vakt om alliansfriheten och ha en självständig utrikespolitik. Sverige ska ha god beredskap att bidra med fredsbevarande insatser, men endast delta med militära styrkor på FN:s mandat. I sammanhanget är det viktigt att påpeka att FN måste demokratiseras och stärka sin roll.

Vi är nöjda med att i höstbudgeten kunna minska de militära försvarsutgifterna med tre miljarder 2007. Vänsterpartiet tycker att Sverige bör gå före med en radikal militärnedrustning, förbud mot vapenexport och en omställning av vapenindustrin till civil produktion.

Skriv en kommentar